Ödmjukhet efterlyses
Jag har tänkt en hel del på det här med översittare och maktmissbruk. Vi har nog alla råkat ut för dessa "högt uppsatta" personer som uppför sig som om de vore Gud. Eller dessa personer i vår vardag som alltid måste hävda sig själva på bekostnad av andra.
För ett bra tag sedan lovade en ansvarig på ett HBT-community att skriva en artikel om mig och min musik. Han började plötsligt ställa krav om att jag skulle bli medlem i hans community vilket jag i början var lite tveksam till, eftersom siten inte direkt tilltalar mig. Till slut gjorde jag som han sa och väntade på att artikeln skulle publiceras. När inget hände hörde jag av mig igen och frågade om han hade glömt bort mig. Ett bra tag senare fick jag ett svar där han sa att han skulle skriva om mig men dock ville ge mig ett gott råd inför kommande intervjuer. Han sa att jag borde fjäska lite mer om jag ville komma någonstans i den här branschen. Jag sa då till honom att han kunde skippa artikeln och att jag inte tänker slicka röv för att bli känd. Uppenbarligen är det här en person som tror att han kan behandla folk hur som helst, en så kallad översittare.
En annan känd svensk försökte för något år sedan bjuda hem mig till sig för att dricka vin tillsammans när jag ville träffas för att diskutera musikkarriären. Han föreslog dessutom att jag skulle sova över hemma hos honom vilket fick mig att känna starkt obehag speciellt eftersom jag bara hade tänkt mig en vänskaplig fika. När vi en kort tid senare sprang på varandra igen uppförde han sig väldigt otrevligt mot mig och då lade jag ihop ett och ett. Hade han haft baktankar redan från början och bara utnyttjat situationen? Behandlade han mig illa för att jag hade gett honom nobben?
Visst, man är ibland tvungen att kompromissa när man arbetar med andra men att nervärdera sig själv till en nivå där den andra hamnar i någon slags helgonposition är fel. Jag är trevlig och ödmjuk mot de jag samarbetar med, men skulle de börja gå till överdrift och kräva att jag ska kompromissa på bekostnad av mig själv ställer jag hellre in samarbetet. Vill du ha respekt får du ge respekt tillbaka!
Många frågar mig varför jag inte har sökt till "Idol" och det har jag ett enkelt svar på. Jag skulle inte vilja bli känd genom en dokusåpa, speciellt inte en där man går in för att vara elak mot folk och där juryn består av första klassens översittare. Jag skulle inte heller vilja utsätta mig för den press och dokusåpastämpel man faktiskt utsätts för av dessa så kallade talangsåpor. Enligt mig är Idol-juryn är patetisk. Ingen branschperson som kallar sig själv för seriös skulle gå till personangrepp på en audition. Man ska vara ärlig och konstruktiv helt enkelt. Att vara elak må vara bra TV och lockar tittare men det ger knappast folk en seriös bild. Clabbe till exempel, vad har han gjort som är så hett de senaste 10 åren förutom att ha medverkat i diverse lekprogram? Jag ska inte sticka under stolen med att jag har sett lite på Idol för att få skratta åt all falsksång, men jag ser det definitivt inte som ett seriöst musikprogram. Det viktigaste för att bli artist är, förutom talang, ödmjukhet. Detta borde även gälla Idol-juryn.
Översittare finns inte bara ibland kända personer eller inom media. De finns även mitt bland oss "vanliga dödliga". Det kan vara allt från chefen på ditt jobb som ger dig små hånfulla kommentarer till klasskamraten som ständigt använder en nonchalant attityd för att få sig själv att framstå som bättre. I dessa situationer tror jag att det är viktigt att säga ifrån, att visa att man inte tänker låta någon suga ur all ens energi. Självklart är det så att vi alla slänger ur oss grodor ibland men det viktiga är att man då kan be om ursäkt eller i alla fall lära sig till nästa gång. För vill vi verkligen såra andra människor? Vill vi verkligen hävda oss själva genom att trycka ner andra?